Jag hade inga illusioner om att det skulle vara en picknick eller dans på rosor att bli förälder. Tvärtom så var jag ganska inställd på att det skulle bli riktigt tufft, särskilt som vi har valt att skaffa barn tätt (det är 20 månader mellan tjejerna).
Något som jag däremot inte var förberedd på, var den totala och villkorslösa kärleken. Visst hade jag fått höra att man älskar sina barn över allt annat, men det är först när man får barn som man verkligen fattar "what the fuss is all about".
Det som är mest fantastiskt är att jag började älska min sambo ännu mer (vilket jag inte trodde var möjligt) när Astrid föddes, och sedan när Hedvig kom så älskade jag alla ännu mer. För varje ny familjemedlem så dubblades inte kärleken, snarare multiplicerades med tio! Jag vet inte hur jag ska förklara det riktigt.
Men jag älskar Astrid för hur hon är, för hur hon älskar sin pappa, lillasyster, mig. Och så vidare. Jag älskar känslan av att vara en hel FAMILJ. Det är något heligt över det. Att höra ihop. Till och med lilla Hedvig vet det redan, att vi hör samman vi fyra. På något outgrundligt sätt.
Jag älskar er också :)
SvaraRaderaPuss